-_-

Satt och tittade igenom min och Jennys extremt gamla och gemensamma blogg. Nej. Den är inte extremt gammal. Men nog känns det så. Där hittade jag i vilket fall Jennys beskrivning av mig. Roligt tyckte jag. Jag har en känsla av att jag blivit en snällare människa sedan dess. Kanske mer självbehärskad. Eller så har jag bara glömt hur det var.

Nu när jag bär titeln bäst på allt(fast liten) tänker jag ge titeln ytlig(och dramatisk) och självupptagen- på ett bra sätt.
Sanningen om tjejen är att hon berättar sanningen (oförskönad) för alla om allt. Jag tror att policyn är hällre hålla tyst än ljuga, ("det kan man vel inte klaga på?")- men det bästa är ju att bara vräka det ur sig, eller signalera det man tycker *sticker två fingrar i munnen och låttsas spy i reaktion på något extra fult*, och ju närmare du är destå hårdare blir det. Som att få höra att man klär sig tråkigt när klockan är sju på morgontåget. Fast jag ska kanske inte säga något. Om min pappa inte överberömde mig för allt och ingenting skulle jag nog dö av självhat. När han sa åt mig att min tröja var skrynklig pratade jag inte med honnom på två dygn i protest. Även om jag aldrig skulle överleva i hennes familj har jag vel fått tillräckligt tuff hy tack vare bruden för att överleva i den någotsånärnormala-världen.
I hennes värld skulle jag däremot inte: till exempel med med alla galna (inbillade) romanser som slutar i uttråkelse så fort de blir uppfyllda. Men övertygelsen att allt man inbillar sig kommer att uppfyllas avundar jag.
Jag känner ingen kvinna som lyckas bete sig som man lika bra...
Fast såhär i intro ska vi ju inte glömma alla gånger jenny har lyckats dra hem en otacksam, så-full-att-jag-dräggande-försöker-spy-över-min-perfekta-outfitt- som-hade-en-fin-helhet-när-jag-stod-upp-icka. (fast du var ju väldigt fin). Jag förstår i sådanna situationer inte varför någon förutom jagsjälv älskar dig.

ytlighet har aldrig kommit i ett så djupt eller dramatiskt paket.
att leva i verkligheten var aldrig så oförutsägbart romantiskt.

I våran relation är hon mannen, jag är ... liten. Jag uppföljer, hon kommer med idéer. Det kommer antagligen bli så att de flesta inläggen får komma från mig också, fast bloggen skulle ju inte existera om det inte var för insiativet. Vännskapen skulle inte existera utan det första steget, blabla...