-_-

Igår tappade min syster sin (antagligen på livstid) lånade hamster på marken. Det började blöda ur näsan på den. Till en början, när kompisarna fortfarande var kvar förnekade hon allvaret i det hela. (Hennes allvar. Jag känner ingen vidare sympati för sådana små gnagare. Tyvärr. Men det betyder inte att jag tycker att sjuåringar ska ha djur att leka med). I alla fall. När min mamma senare kom hem och min syster skulle äta sitt mellanmål ute på balkongen. Då, började hon till slut gråta. Det var en fruktansvärd ångest hon hade. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig tidigare sett något så ärligt hos min syster. Det var som en lättnad. En ro spred sig i huset. Alla kände in ångestdebuten. Lite äkta ångest.