-_-

Mina drömmar har under de senaste månaderna varit av det värsta slaget. Ändå har ingen av dem. Dem där jag jagats av resturangchefer med fickknivar som sagt att jag ska visa vad jag lärt mig, visa att jag kan försvara mig på något sett varit lika skrämmande som det jag i natt drömde. Det var en middag och du var där. Vi diskuterade den gula svenskt tenn mattan på golvet (du tyckte att det var ytligt, tråkigt. verklighetsförankrat kanske?) Efteråt ville du bara dra. Inte ens ett hej då var man värd. Jag, jag greps av en oerhörd desperation (i vanlig ordning). Skrek varför. Varför. Gång på gång skrek jag. Till slut fick du nog och berättade hur äcklig du egentligen tyckte att jag var. Sedan hånglade du upp en av mina bästa vänner på landsvägen därifrån.