-_-

Nu har jag läst en riktig skitbok. Den hette Norwegian Wood och var skriven av någon japansk författare som knappast är värd att nämna vid namn. Om ni gillar vidrigt sockersöta böcker som får en att vilja spy i närmaste papperskorg där man sitter och läser på tunnelbanan avråder jag dig från att forsätta läsa det här inlägget. Jag tänker nämligen ha en snabbgenomgång om hela boken och berätta allt jag hatar med den. (Om det är något den här boken faktiskt bidragit med är det att riva upp en del aggretioner, så känslolös är i alla fall en sak jag inte kan beskylla den för att vara). I vilket fall. Boken går ut på att den unge mannen Toru vars bästa vän Kizuki tog livet av sig flyttar till Tokyo för att studera. Där träffar han Kizukis deprimerade x-flickvän Naoko. De ses under en längre tid för att prata ut om Kizukis självmord, trösta varandra osv. En kväll börjar Naoko gråta hysteriskt över sin bortkomna pojkvän och Toru bestämmer sig för att det enda rätta är att ha sex med henne, så att hon så att säga kan komma på bättre tankar. Dagen därpå har Naoko lämnat sin lägenhet för ett vårdhem uppe i bergen. I och med det att de idkat samlag inser också Toru att han faktiskt är kär i Naoko. Men det är ingen lycklig kärlek eftersom Naoko är inlagd på psykhem och dessutom endast kan älska den döde Kizuki. Under tiden Naoko är inlagd börjar Toru träffa bokens enda sköna person, en flicka vid namn Mitori. Mitori är uppenbart kär i Toru men han är till en början alldeles för osmart och nedkärad i Naoko (som för övrigt är en TRÅKIG brud) för att inse hur det ligger till. Men så fort Naokos utsikter att bli fri från sin psyksjukdom blivit sämre inser Toru HELT PLÖTSLIGT att han faktiskt är kär i Midori. De blir tillsammans. En månad senare tar Naoko livet av sig. Toru går nu in i något vi skulle kunna kalla dimma. Han lämnar sin flickvän Midori ännu en gång för att åka ut på landet och sörja. När han tröttnat på det åker han hem igen för att försöka sig på att få tillbaka Midori igen. Där slutar boken. Jag hoppas innerligt att inte Midori tog tillbaka honom.

Midori var nämligen den enda personen som gav den här boken lite glöd. Hon gillade att berätta om sina sjuka sexfantasier och var ganska rolig. Förutom detta fanns det faktiskt en till bit som var okej att ta sig igenom. En bit där en av psykpatienterna berättar om hur hennes trettonåriga, uppenbarligen homosexuella, trettonåriga och manipulativa pianoelev förfört henne och med det förstört henne. Brb. Ska se film. Men när jag är tillbaka ska ni få se ett vidrigt utdrag ur boken så att ni kan förstå mig lite granna åtminstone.