-_-

Det råder en mycket spänd stämning i min familj just nu. Min styvmamma och jag hälsar inte längre på varandra när vi kommit hem efter jobb och skola. Känns inte som att det är värt det. Så fort jag öppnar munnen för att säga något gör hon också det vilket för det mesta leder till att jag får någon typ av kritik. Exempel från de två senaste dagarna: Ska du verkligen äta nu, innan middagen. Du måste göra rent kaffemaskinen efter dig. Jaha, nu får man sopa upp smulor efter dig igen. Ska du verkligen ha den där vinägern över maten, det är dyr vinäger. Värst vad du slutade tidigt då, har man ingen skola nu för tiden? + mycket mer. Ja ni förstår grejen. Just nu vill jag bara ut och supa skallen av mig. Men det går inte. Det går inte och jag hatar att det inte går. Inte heller kan jag röka. Om jag skulle prova på det nu skulle jag antagligen hosta upp lungorna. Om jag varit hos min mamma nu hade jag kunnat rymma ut ikväll. Min pappa har sådan koll att det är sjukt. Litar inte på mig någonstans. Men hos mamma hade jag åh andra sidan behövt lyssna på jobbtjat och gnat. Svårt det där.

Update: Säg till om du tar slut på något (din jävel).