en av många andledningar till att jag inte kan bo kvar hos min pappa länge till

Jag har en femårig lillasyster som jag älskar mer än det mesta. Men jag kan faktiskt inte ignorera det faktum att hon är en aning socialt missanpassad (som de flesta sladdbarn som bara har tolv år äldre syskon faktiskt är). Idag har hon två kompisar hemma. De sitter och tittar på film. Åtminstonde tittar kompisarna på film. Min egen syster skriker mest. Plötsligt gråter hon och berättar att en av hennes vänner puttat ned henne från sängen. Eftersom jag faktiskt är den enda och mest barnerfarna personen i det här huset förstår jag att jag måste ta tag i situationen. Jag frågar min syster av vilken anledning som hennes vän puttat ned henne från sängen. Hennes kompis berättar att hon under hela filmen blivit hoppad på. Så jag sätter min syster på plats. Säger till henne att hon ska sluta gråta, att hon får skylla sig själv varpå jag hör min styvmamma surt säga till mig att inte lägga mig i.

JAG ÄR FAN BARNVAKT ÅT UNGEN REGELBUNDET OCH JAG LÄGGER MIG I HUR JÄVLA MYCKET JAG VILL. Nu tänker jag inte säga ett trevligt ord till den människan tills hon verkligen förtjänar det. Egentligen förtjänar hon ju aldrig att bli förlåten av mig eftersom hon redan slagit till mig en gång hon blev riktigt förbannad. Ibland när jag är bitter brukar jag tänka tillbaka på det, på vilken jämfört med mig själv underlägsen och okontrollerad människa hon är.